En intervju med Tokio Hotel
Tokio Hotel skapades av enäggstvillingbröderna Bill och Tom som kom från en gammal småstad kallad Loitsche i Östtyskland (födelsedag: 1 september 1989). Då gick Georg Listing (födelsedag 31 mars 1987) och Gustav Schäfer (8 september 1988) med i bandet. Slutligen blev dessa fyra bandet.

Bill och Tom började göra musik när de var 7 år gamla. De spelade i Magdeburg när de var 10 år. Så de mognade tidigt.

Senare vid åldern av 13 hade de samma smak och intressen som Georg och Gustav som kom för att kolla på deras show, och startade bandet.

Georg började spela bas när han var 13 och Gustav började spela trummor när han var 15. För dem var bandet den riktiga karriären. Att vi äntligen är här finns med oss hela tiden. Vi var inspirerade av detta och la till Tokyo i vårt bandnamn.

Angående anledning till varför TH döpte sitt band efter Tokyo så sa Bill: "De ansåg att Tokyo var deras slutliga destination, eftersom Tokyo är så långt bort.

Vilken snygg frisyr!
Bill: Tack!

Hur lång tid tog du dig för att fixa den frisyren?
Bill: Denna är den enklaste, för frisören behöver bara göra håret såhär. Det tog inte lång tid att göra såhär. Men innan tog det verkligen lång tid och svårt pga mitt långa hår. Och varje gång använde vi en flaska med hårspray. Så frisyren idag är den enklaste.

Det är den andra gången ni är i Tokyo. Vad tycker ni om Tokyo?
Bill: Vi gillar verkligen gatorna i Japan. Vi var lite nervösa under våra första dagar när vi precis anlänt. Vi kunde inte alls föreställa oss det innan vi kom till Tokyo. Men denna gången visste vi hur det var. Vi träffade olika människor och allting var spännande. Vi uppskattade verkligen att allting var fullt av energi. Och alla människorna var väldigt snälla. Förutom det var våra fans väldigt energiska. De skickade oss en massa presenter och hade gjort en massa för oss. Vi flyttades en massa. Så det var mest spännande att ta bilder med fansen. Just då släppte var och en sina känslor.

Vart vill ni åka till i Tokyo?
Gustav: Vi har inte sett mycket. Men vi åkte till Shibuya, det var grymt! Korsningen i Shibuya var grym. Vi träffade en massa människor vi aldrig träffat. I Tyskland finns det ingen plats som det. Vi vill verkligen se fler såna gator.

Vad för intryck har ni fått av japanska tjejer?
Bill: De är väldigt vackra. Även om de ibland är lite blyga, jag tycker de är gulliga och söta. Det är normalt att vara blyg och nervös när ens favoritband står precis framför en, de är ju trots allt sina favoriter. Så det är helt naturligt. Jag gillar det verkligen.

Vad sägs om tyska och amerikanska tjejer?
Bill: De är inte alls blyga. Vad ska jag säga? I Tyskland är folk mer galna (han höjde sin röst). Eftersom olika länder har olika kulturer, jag kan inte dömma. Det beror på vem man är. Efter att vi preics anlänt i Japan insåg jag att japaner är lite blyga. Men alla TH-fans är som en hel familj. De delar allt på Twitter. Så jag tror att de japanska fansen kommer börja i familjen.

Bill, är du en blyg kille va?
Tom, Georg och Gustav: Bill är blyg! (skrattar)
Bill: Nej jag är inte så (rodnar). Jag tror att det måste finnas tillfällen i livet då folk känner sig blyga. Jag antar att jag inte är blyg eftersom jag har vant mig vid att kommunicera med folk efter års av träning. Men folk är blyga i olika situationer. Jag tror att när jag är ledig och träffar snygga tjejer så kommer jag har självförtroende och säga "Hej jag är en rockstjärna!"
Tom: Jag har ett bra råd. Om Bill träffar någon och känner sig blyg så ska han kyssa henne (alla skrattar). Därför är Bill blyg! (skrattar)
Bill: Okej jag är lite blyg.
Tom: Så du ska göra det.
Bill: Jag kan inte göra det. Jag vet att det är bättra att kyssas med sanna känslor.
Tom: Förstår ni? Bill är en blyg kille (skrattar)

---

Källa
Engelsk översättning av theresa @ THCN
Svensk översättning av Schwarz Blogg

Intervju med Bill och Tom

 

Grattis till er första dag här. Ni verkar vara väldigt upptagna med intervjuer idag, har ni roligt i Japan?

Bill: Såklart! Jag har väldigt roligt! Men det är sant att vi har intervjuer hela dagen, jag tycker det vore roligt om vi skulle gå ut mer, men bara faktumet att vi är här i Japan gör mig väldigt glad! Hur som helst så tror jag vi ska ut imorgon.

 

Är bilden av Japan ni hade förut förstörd efter att ha upplevt staden?

Bill: Hahaha! (skrattar) Det är okej! Vi hörde att i gatorna är väldigt stora i Japan och färgglatt, det är ett galet land, men vi vet inte riktigt hur det passar med vår tidigare bild. Men att se Japan nu, det finns en massa byggnader, det är ett väldigt vackert land! Jag vill gärna se mer av Japan imorgon!

 

Jag förstår. Tydligen består bandnamnet och några låtar på Japanska.

Bill: När vi var i studion i Tyskland tänkte vi: "Varför inte sätta ett mål, ett mål som är så långt borta och omöjligt att uppnå" så vi tänkte inkludera Tokyo = Tokio i bandnamnet. Och idag är vi här i Japan, jag älskar att se hur kulturen och musiken är med mina egna ögon.

Tom: På grund av histoiren på vårt bandnamn så är Tokyo en viktig stad. Därför är vi otroligt tacksamma att vi verkligen är här.

 

Jag förstår. Även om Tyskland och Japan är väldigt långt ifrån så lär fans känna varandra genom Myspace och facebook.

Tom: Det är sant även då vi bara är typerna som använder mail (skrattar). När vi såg den officiella sidan på myspace och facebook blev vi medvetna om den stora skaran av fans där. Naturligtvis ökar antalen japanska fans där också. Det vore bra om vi lyckades skaffa oss några mer japanska fans under tiden vi är här.

 

Grattis till ert utsläpp av "Darkside of the sun" ett Japan limited album. 16 låtar från tidigare album "Humanoid", "Scream" och "Humanoid City Live", det är en massa låtar. Var låtarna valda av medlemmarna?

Tom: Ja! Vi valde dem!

Bill: Detta är ett speciellt album för Japan. Vi har släppt albumen i en massa andra länder, släppet för albumet kom sist för Japan så därför tänkte vi släppa våra bästa låtar här. Alla tidigare singellåtar finns med så man kan följa hela historien än så länge. Så jag antar att detta är ett annat Best of album.

 

De två album som finns med på Best of album, "Scream" och "Humanoid", vad är temat för dessa album?

Bill: Först och främst "Scream" är vårt debutalbum, något vi tidigare spelade in i studion. Precis som titeln repesenterar den känslorna vi hade, hur desperat vi ville skrika "We are right here!!!" rätt ut, det är ett väldigt energiskt album. "Humanoid" å andra sidan är något helt annat, vi är mer erfarna i studion...

Tom: Vi är repesenterade som co-producenter också!

Bill: Exakt! (skrattar) Vi är mer vana vid studioarbetet, "Humanoid" är ett kreativt verk. Då vi fick möjligheten att träffa en massa människor från hela världen så fick vi olika insperationer, så det blev mer framtidsinrikat precis som en sci-fi-film.

 

Jag förstår. Tokio Hotels melodier är väldigt catchy och soundet är väldigt dynamiskt, det känns som det utvecklas och blir mer och mer dynamiskt.

Bill: Alla fyra har olika musiksmak, vi har inte ett specifikt band som vi alla gillar, så vi är inspirerade av en massa olika band vilket jag antar skapade Tokio Hotels sound. Ända sen vi var unga har bandet gjort otaliga liveframträdanden som är varför vi kan vara resonanta med varandra.

 

Artister som nämns ska ha inspirerat er är Aerosmith och Guns n' Roses.

Bill: Aerosmith är rocklegender som jag verkligen gillar. Det finns inte så många band som är så stora nu va?

Tom: Ja. Kvinnliga soloartister, hip hop-grupper, rappare etc som hela tiden släpper album, men det har inget med rockband att göra. Ha en hit och sen försvinna från industrin, det finns en massa såna band. Därför respekterar vi band som Aerosmith och Guns n' Roses.

 

Jag förstår. Om man bortser från Tokio Hotels sound, visuellitet och kreativitet, har ni rockband som ni kan relatera till?

Bill: Jag tycker Black Eyed Peas är grymma, albumets koncept, liveframträdanden och musikvideorna är riktigt bra. Producenten och låtskrivaren will.i.am är väldigt bra! Och 30 Seconds to Mars också! Deras nyaste video "Hurricane" var grym! De är ett väldigt kreativt band så också lägger märke till små detaljer!

Tom: Men nummer 1 bandet är fortfarande Tokio Hotel! (skrattar)

Ja (skrattar). 30 Seconds to Mars som just nämndes verkar ha resonans med Tokio Hotel i fråga om bakgrund och inriktning.
Bill: Ja! 30 Seconds to Mars är brillianta när det kommer till kvalité! Jared som sångare är grym! Båda grupperna är perfektionister. Vi har träffat dem några gånger under prisutdelningar (skrattar).
Tom: Jared är en väldigt snäll kille.

 

Tokio Hotel som har fått en massa musikpriser och njuter av deras framgång just nu, snälla berätta ert nästa mål.

Bill: Vårt mål skulle vara världsturné! Den riktiga känslan av att dominera världsmarknaden, så jag tänkte på en världsturné.

Tom: Vi har fått cirka 90 priser, och det är pga att fansen gör sitt bästa att rösta på oss, hur som helst så har vi inte fått en Grammy award än (skrattar).

Bill: Ja. Det verkar som att fansen har postat kommenterar på internet under perioden av Grammy Awards.

Tom: Men vi har inte släppt vårt album än under den tiden.

Bill: Ja, det är ett misstag att vi missade Grammy Awards! Vi får ha Grammy Awards som mål nästa gång! (skrattar)

 

 

---

 

 

Källa

Engelsk översättning av Jess Ong

Svensk översättning av Schwarz Blogg

Tom Kaulitz, guitarist from Tokio Hotel, about fitness, Katy Perry and his viagra-accident

No, he said during the Gala-Interview in Hamburg. There is no competion-thinking between him and his twin-brother. Tom Kaulitz: "I was only up for this, doing a project on my own, without Bill and Tokio Hotel." The result: The 21-year-old is walking solo in the sporty area. As a testimonial for classic Reebock-sneakers.

Gala: How many shoes do you have at home?
Tom: For the daily use, I have about 50 shoes, because they always have to fit colour-coordinated to my outfit. More blatant is the band-fundus. I can choose between hundreds of designs, which is the best.

Gala: You advertise for sneaker. How sporty are you?
Tom: Three times a week I go to the barbell-training. Whereby, sport doesn't flash me in general, but it's simply good for me. Besides, girls love if you have more muscles.

Gala: By the way girls, since six years Tokio Hotel causes worldwide hysteria by the female fans. Is it sometimes too much?
Tom: I can't get enough from fans. They give me an extreme energy. Unfortunatly our life brings also stalkers along. That's just unreal, what kind of sick and dangerous people are out there. People, who don't know boundaries.

Gala: Humanoid, the current album, doesn't sell in Germany as much as the previous ones. Dissapointed?
Tom: As an artist I don't keep an eye on the numbers. I expierence our success in unity.

Gala: Us-artist Katy Perry currently badmouthed Tokio Hotel. She made fun about "guys, who use make up" and said "You are gay!" What happend?
Tom: Oh, the good one is obviously still annoyed, that we snatched away the MTV-Music award as "Best Newcomer" in 2008. But the gay-bashing wasn't meant to be serious. We already met backstage and everthing was fine.

Gala: You are permanent together with your twin-brother Bill. Do you annoy eachother sometimes?
Tom: No, we talk the same language. It is strange, but we really feel always the same and in every situation we know exactly what's in the mind of the other.

Gala: Is a steady girlfriend a topic?
Tom: Momentarly I have none, but I like the imagination to have one.

Gala: So far, you missed nothing...
Tom: For me it was extremly important to have as much fun as possible. But now I am already a 21-year-old young man. With age you become more relaxed. But I don't know, whether I am a person for a steady releationship. Maybe even by being 40, I still have only affairs.

Gala: In May, your fun went so far, that during a groupie-date there was a viagra-accident. You should swallowed an overdose?
Tom: Well, during our Asia-Tour, there were some elder dudes, over 30, and they use to swallow it regulary and they swarmed from the effect. Of course I had to check what's all about.

QUESTION 1: Where are you (as this is email, feel free to lie if you are somewhere dull)? 
Tom: We are in Hamburg today (24th. of July). 

QUESTION 2: What are you doing (see question 1)? 
Bill: We're at a photo shoot for ID-Magazine. 

QUESTION 3: Tell us all about your new product? 
Bill: It's our first English album. It's a mixture of songs from our first and second German albums and the songs have been translated into English. Recording it was a very special experience especially for me. While the others had time off (all of them moaning), cause we didn't need to record the music again, I had to go into the studio and record the songs in English. I'm a perfectionist and I wanted the songs to sound like a native speaker would sing them and not like some German trying to sing in English. It took me some time but I'm really happy with the results. I'm very proud that we did the English album. 
Tom: There's one special thing about the UK-Version, we added two extra songs - "Live Every Second" and "Raise Your Hands". 

QUESTION 4: Are you looking forward to a future where computers can just read your brainwaves rather than expecting you to use a keypad? 
Bill: That would make life easy, wouldn't it?! 

QUESTION 5: What would you like to be wearing right now? 
Tom: What I'm wearing right now. 
All: Exactly. 

QUESTION 6: And what are you actually wearing? 
Georg: I'm wearing black jeans and a black T-Shirt with a skull. 
Tom: I'm wearing blue jeans, a blue XXL-T-Shirt and a blue cap. 
Gustav: Light blue jeans, red T-Shirt with black sculls all over the front and a black cap. 
Bill: A Red T-Shirt with David Bowie on the top, a dark blue jeans, red and black cowboy boots, leather-glam-belt with a scull, a white leather jacket. 

QUESTION 7: Why do you think Donald Duck wears a tunic but no trousers? 
Tom: Maybe it's because of his on-and-off-relationship with Daisy. Maybe he is tired of being treated badly by Daisy. But because he can't help it, the guy might just want to check on his chances with other ladies - or he just likes to show off. 

QUESTION 8: What musical training do you have? Do you play any interesting instruments? 
Gustav: I started to play drums when I was really little - about 5 years old. I used to act like I am playing drums everywhere - at the table, under the table, on the sofa - so my parents send me off to get proper lessons right away. 
Bill: I never had any singing lessons. 
Tom: My step-dad showed me some chords on the guitar - from that moment on I learned everything by practice. In my case it worked out - but when Georg is playing the bass, it still sounds like he never had any lessons at all. 
Georg: Very funny. I started to play the bass when I was about 11 or 12 and had lessons at music school. 

QUESTION 9: If you and your most musical mates all had your instruments in front of you right now, but were instructed to play a song, any song, right now without conferring, what would it be? 
Gustav: 'Break away'. 
Tom: 'Raise Your Hand'. 

QUESTION 10: Now be honest, did you cheat on question 9? 
Bill: No, these two songs are our most favorite live-songs. 

QUESTION 11: What was the last thing you posted on your own message board? 
Gustav: Don't forget the conference call. 
Bill: Call management! 
Georg: Buy eggs. 
Tom: The last written thing Georg wrote, which I read: And there was the problem - the girl was the girlfriend of our guitar player. 
Georg: Ohhhhh!

Inte från denna värld

Han är älskad eller hatad, ingen är opåverkad av honom: Tokio Hotel sångaren Bill Kaulitz är på sin väg till att bli en global superstjärna. För första gången pratar den mognade musikern om bördan över kändisskapet, hans rädslor, längtan efter äkta kärlek - och presenterar sig själv i en helt ny stil.

Herr Kaulitz, du blev stjärna när du var 15 år och under 5 år hade du ständigt levt under enastående förhållanden. När du ser tillbaka, hur känner du?

Bill: De första åren var som ett känsloutbrott. Vi behövde inte gå till skolan mer eftersom det var belägrat hela tiden. Jag, så klart, tyckte så klart att det var bra. Vi kunde göra vad vi ville. Men det har också en annan sida. Jag minns att jag ville fira min 16-årsdag men istället var jag tvungen att ge några intervjuer. Det är svårt att klara av denna disciplin att anpassa sig till sådana saker, det var ansträngande.

För två år sedan tappade du din röst under en konsert och du behövde genomgå en operation. Nu är du på turné med ditt band Tokio Hotel och ni spelar 32 konsert i 19 länder. Hur stor är rädslan att det ska hända igen?

Bill: Jag bär alltid denna rädslan inom mig, det försvinner aldrig. Men jag har redan spelat några konserten sen dess. Det kommer funka.

Tänkte du då att du aldrig skulle kunna sjunga i framtiden?

Bill: Ibland ja. Hela mitt liv är baserat på min röst, det var därför det var en sådan hemsk tid. Jag satt ensam i mitt hotell i Berlin under tiden bandet väntade på att jag skulle återvända till Barcelona för att fortsätta turnén. Jag kunde inte ens prata. Jag kunde inte ens gå ut eftersom hela hotellet var omringat av paparizzis. Jag kände mig väldigt hjälplös. Turnén behövdes ställas in. Jag är glad att det är bakom mig nu.

Tokio Hotel var till en början förlöjligad till ett kortvarande tonårsband. Nu är ni på den bästa vägen för att bli globala superstjärnor. Är det en tillfredsställelse för dig, att du kunde visa kritikerna att de hade fel?

Bill: Jag är över detta nu. Det var viktigt för mig att bevisa att vi inte är en av dessa "en-hit-görare" när vårt andra album släpptes. Nu har vi klargjort detta.

Ni spelade i Paris framför en publik på 500.000 personer, efteråt fick du en inbjudan från presidenten. Vad känner du i sådana stunder?

Bill: Jag är väldigt, väldigt nervös inför konserter. Det klämmer i min hals, mitt hjärta slår fort och mina händer skakar. Sen när jag är på scenen är det som att alltid sker i trans. Efter konserten vet jag ofta inte vad jag gjorde på scenen. Rörelserna händer automatiskt.

Du är under ständig observation, också genom Paparazzis. Är detta en uppfyllelse eller en oförskämdhet för dig?

Bill: Jag kan inte leva med kändisskap och jag kan inte leva utan det. Det finns dagar då jag önskar jag kunde gå på gatan utan att bli sedd. Men vad ska jag göra? Bill Kaulitz som en kontorsarbetare, sitta framför datorer - jag skulle förfalla. Jag gör saker jag är bäst på. Stå på scenen och underhålla människor. Jag blir orolig när jag ser på TV och ser en pristävling där Tokio Hotel inte är nominerade. Jag vill vara på toppen. Det är min inre kraft. Det är vad som håller mig tillsammans.

Ditt band polariserar stor mängd. Man hatar eller älskar er...

Bill: ... Och det är så det ska vara. Det värsta som skulle kunna hända är att folk inte bryr sig om mig eller vad jag gör längre. Tokio Hotel ska framhäva starka känslor hos folk. Såklart kan jag klä på mig normalt på morgonen, inte sticka ut, men det är inte riktigt vad jag är.

Finns det bara en konstgjord Bill?

Bill: Det är inte så att jag är skrämd när jag tittar i spegeln på morgonen, men Bill som bär smink är mycket närmare mig. Men jag är inte heller bara en konstgjord karaktär, som många människor tror fortfarande. De som har försökt att titta på gamla bilder från min barndom kommer att se att jag alltid sprang omkring så här.

Du växte upp i en by med 700 invånare i närheten av Magdeburg med din tvillingbror Tom.

Bill: Min barndom var en lång kamp. Jag visste att genom att stiga in i skolbussen på morgonen, att hälften skulle skratta åt mig och den andra skulle förolämpa mig. Min bror Tom och jag kände oss som utlänningar på fel planet. Ibland var vår styvfar tvungen att ta oss från busshållplatsen med vår hund och ett basebollträ, så att vi inte skulle få stryk.

Sökte du denna provokation?

Bill: Självklart. Jag gjorde inte livet lätt för mig. Jag ville provocera dem. Jag gillade det när jag klev in i skolan på morgonen och när hälften av våra klasskamrater vände sig om. Jag vet att det låter en lite neurotiskt och sjukt, men det är hur det var. Jag kunde aldrig har levt med det faktum att alla gillar mig, eftersom jag växte upp med polariserande personer.

Överraskade hatet mot dig i början av din karriär?

Bill: När jag titta på vår gamla framföranden och videoklipp börjar jag undra. Vi var så unga och oskyldiga och hade dessa bebis-ansikten. Och så var det detta enorma hat mot oss. Det var inte bara en som kallade mig för "cigg". Idag finner jag det roande. Jag förstår att vissa människor hade detta uttryck, men att tidningarna fortfarande skriver om det här får mig att undra. Det kan tråka ut folk till döds.

 

Kanske händer det eftersom du aldrig har visat dig tillsammans med en tjej?

Bill: Ja, det är stora skillnaden i mitt liv. Jag har inte varit förälskad sedan jag var fjorton. Det är svårt för mig att lita på folk. Det låter kanske kliché, men jag letar efter en tjej som är som en själsfrände till mig. Jag är väldigt romantiskt och jag väntar faktiskt på den sanna kärleken i mitt liv. Men jag kan spy när tjejerna går fram till mig på en fest och frågar mig frågor som: "Hej, känner inte igen dig från någonstans. Är inte du musiker?". Det är ögonblick jag spänns upp - men ärligt talat så vet jag inte hur man börjar prata med mig utan att det händer.

 

Din tvillingbror Tom är lös när det gäller att hantera kvinnliga fans. Har du avundas på honom för det?

Bill: Så klart. Jag avundas alla som kan hantera sådana situationer med avslappnat. Då var Tom den som tog med sig en ny tjej efter varje efterfest, medan jag låg i min säng tillbaka i hotellet. Groupie-sex äcklar mig. Jag hatar det så mycket när tjejerna börjar irra omkring bara för att vara med på en bild i en tidning dagen efter. Tom är annorlunda när det gäller detta. Men ibland, när jag gillar en tjej, begär jag av honom att hålla kontakt med henne, att ringa och att fortsätta skriva korta meddelanden med henne. Vi vet allt om varandra.

 

Hur stor är rädslan för att en tjej ska sälja din historia till en av kvällspressarna?

Bill: Vi beräknar alltid denna möjlighet. Vi vet vad som kan hända, så vi formulerar alltid korta meddelanden som vi skickar till dem, på ett sätt, som vi kunde leva när de skulle sälja denna berättelse till kvällspressen. Det är bara hur det är.

 

Är det möjligt för dig att leva ett normalt liv i Tyskland?

Bill: För oss är Tyskland lite som ett stort Big-Brother-Hus. Människor kollar alltid på oss. Man kan hitta en artikel i nästan alla tidningar varje dag sen jag var 15. Vi fuller alltid upp skvallerpressen. Utomlands, är det annorlunda. Vi uppfattas som musiker där, inte som människor som man kan skvallra om.

 

Varför flyttar ni inte ifrån Tyskland, som många andra kändisar?

Bill: Jag gillar Tyskland. Där lever min familj och där är mitt hem. Det är där jag bor tillsammans med mina fyra hundar och Tom, i ett vackert hus med en stor fastighet. När jag stänger porten, kan jag vila. Jag skulle inte ha hjärta att vända ryggen mot Tyskland.

 

Vi har intrycket av att ni är mer älskade utomlands än här.

Bill: Det finns inte en enda person i Tyskland som skulle lyssna på vår musik utan att ha fördomar. Det var en gång en undersökning om TV, där de lät fotgängare lyssna på musik utan att veta vem det var ifrån. De flesta av dem var glada. Så snart de visste att det var Tokio Hotel gjorde de en grimas. Det säger allt!

 

För några månader sedan blev din bandkollega slagen med en ölflaska i huvudet. Är du rädd för mord?

Bill: Jag tror att detta kunde hända mig. Det fanns situationer på röda mattan då våra livvakter fick dra undan folk - som hade kamouflerade sig som fans - ur publiken, eftersom de stod där med en kniv i handen. Jag är också alltid spänd när jag går genom flygplatsen. Jag håller huvudet nedåt och andas tungt. Ibland kan jag titta mig själv utifrån och tänka: "Hej, Bill, slappna av!" Men det fungerar inte.

 

Hur spenderar du din fritid?

Bill: Förr i tiden åkte jag till klubbar då och då för att jag ville vara bland folk. Jag trodde att detta skulle fungera, men så fort jag klev in i klubben var jag tvungen att sitta i en av montrarna i hörnet och låta mig bli utstrirrad på av människor. De höll sina mobiler över hindren och tog bilder, som om de vore i en djurpark. Jag kan bara slappna av när jag är borta från allt detta. Jag var nyligen på Malediverna med Tom, men även där tog paparazzi bilder av oss.

 

Nyligen överraskade du oss som en modell under modeveckan i Milano. Hur kom ni fram till detta?

Bill: Det var en dröm som jag uppfyllde för mig själv. Redan vid sju års ålder köpte jag billiga T-shirts och jeans för att göra egna kläder av. När tiden kommer så kommer jag designa min egna kollektion, men jag vill göra det på riktigt och inte vid sidan om musiken.

 

Vad säger du om anklagelsen att du uppenbarligen är anorektier?

Bill: Det tråkar ut mig. Om folk ansträngde sig för att verkligen utreda, skulle detta inte vara ett ämne längre. Ta bara en titt på bilder av mig från fem år sedan eller titta på gamla bilder från min semester. Jag var tunn då, som jag är idag. Jag har alltid varit så här.

 

Din bror Tom säger att ni två rökte hasch och drack alkohol vid 13 års ålder. Hur nykter är du idag?

Bill: Eftersom jag är verkligen rädd för att förlora kontrollen, hade narkotika aldrig en chans att göra mig beroende. Jag försökte en massa saker i tidig ålder, vilket är anledningen till att jag kan låta det gå nu. Jag skulle aldrig kunna spela en konsert, då ha tagit något innan. Det är otänkbart!

 

Under bara 20 år har du träffat en massa andra kändisar. Vem imponerade mest?

Bill: Jay-Z överraskade oss genom att titta på en av våra konserter i LA. Sen gick vi ut och åt med honom. Det var trevligt, och Karl Lagerfeld imponerade också mig. Kanske det låter fånigt, men jag tror att jag kunde passa bra ihop med Britney Spears. Vi har på ett slags vis levt likadana liv de senaste åren och jag tror vi kan berätta mycket för varandra.

 

Är det sant att du är ett fan av Angela Merkel?

Bill: Ja, jag gillar Angela Merkel mycket. Tidigare har hon kritiserats, men jag måste säga att jag fortfarande litar på henne. Jag tror på henne.

Bill, du är tjejernas idol, men låtskrivarna av dina texter också. Den andra singeln, World Behind My Wall, säger: "Wanna wake up in a dream". Hur är eran värld bakom fasaden? 
Bill: En väldigt lycklig värld. Jag har en familj, mina fyra hundar, min bror Tom, bandet och mitt jobb. Men samtidigt är det svårt att hitta samma lycka i världen utanför - Jag förstod att min värld är ganska speciell.

Bill: Många människor tittade på omslaget och trodde att vi ville spela "robotar". Ärligt, vi ville att albumet skulle heta detta för att vi kände oss "Humanoida", eller "människo-lika". Vi känner oss konstiga, annorlunda. I Alien sjunger jag "There's an alien in me", men - om jag är ärlig - sjunger jag om letandet efter kärlek, om föreningen med din andra hälft. I varje låt pratar vi om känslor och minnen från våran barndom, vi är sentimentala och helt mänskliga.

När vi pratar om aliens, du säger att du tror på marsianer. 
Bill: Jag tror på många saker, även om jag inte följer en speciell religion. Jag tror att det finns liv efter döden eller på andra planeter. Och jag tror starkt på ödet. Att jag och min bror gör detta jobbet är skrivet i ödet, vi har älskat musik sedan vi var barn.

Till skillnad från er, vilken musik gillar ni? Var kommer eran inspiration från? 
Tom: Jag gillar Stereophonics. 
Gustav: Jag lyssnar på Metallica. Men på min högra vad har jag tatuerat en mening av Johnny Cash, som jag verkligen gillade

Och? 
Tom: Du vet, ärligt, vi har inte så mycket tid till att lyssna på musik. Vi är alltid på väg någonstans och spelar våran musik och i slutet av dagen klarar våra öron inte av mer.

Tar ni aldrig någon paus? 
Bill: Aldrig. Faktiskt, till och med att läsa en bok eller en tidning är omöjligt. 

När vi pratar om läsande, Bill, du lämnade lågstadiet. Är du inte intresserad av att lära dej mer? 
Bill: Jag har inte fått mitt diplom för att under den tiden skrev jag låtarna till vårt första album och jag visste inte om jag någonsin skulle ta diplomet. Nu är jag Tokio Hotels frontman, det är vad jag gör och jag har mycket roligt.

Tom: Jag känner inte för att få mitt nu, jag är inte intresserad. Men jag kan försäkra er om att vi kan skriva, läsa och räkna. 
Gustav: Jag har tagit mitt diplom i professionella studier i en online skola. Kanske fortsätter jag mina studier någon dag....

Men nu är jag fokuserad på bandet, du vet. Det är som en dröm som blir sann och vi vill att den ska fortsätta. För våra fans också.

Gustav: Det låter otroligt, men till och med jag blir igenkänd som en Tokio Hotel medlem. Det var därför den där killen på klubben ville visa hur lite han gillade bandet - låt oss säga det sådär - och han slog ett ölglas på mitt huvud.

Tom: Precis som i mitt fall, många lögner har skrivits. Jag har aldrig slagit en kvinna. Faktiskt, jag argumenterade med någon på väg hem. Hursomhelst, de var inga fans som frågade efter autografer, men tjejer jag kände och de hade inte goda avsikter. Du vet, det var ett privat problem. Detta är också ett bevis på att vi inte kan gå ut utan livvakter, till och med när vi inte arbetar.

Bill: Låt ditt hjärta vila: Vi kommer inte att ge upp.

 

Är du kär i Bill och vet inte vad du ska göra? Eller vill du ha samma coola frisyr som Tom? Killarna själva har lösningarna på fansens alla problem.

Problem 1: Jag är kär i Bill, men jag kommer aldrig att träffa honom.

Bill: Åh, jag vet inte vad jag ska svara. Om du verkligen är kär i mig, så behöver du... (tänker) Kom till någon av våra konserter, kanske kommer jag att se dig där.

Tom: Jag vill faktiskt lägga till något: Du behöver bara bli kär i mig. Så kommer allt bli bra!

Bill: Kanske behöver du inse att jag bara är en vanlig kille, precis som så många andra killar. Läker det lite av ditt brustna hjärta?

Problem 2: Jag är ett Tokio Hotel-fan och blir retad av mina klasskompisar som inte är fans.

Bill: Jag tycker att du ska bry dig så lite som möjligt och bara låta det vara.

Tom: Bill och jag blev också alltid retade i skolan av folk som hatade oss, och det gav inte mycket resultat. Faktiskt, så var jag stolt över att vi var annorlunda än de andra i klassen. Bill och jag tyckte det var viktigt att göra andra saker. Vi ville inte vara wannabes. Att retas av de andra i klassen kan sluta lyckligt till slut, se bara på oss.

Problem 3: Mina föräldrar tillåter mig inte att gå på någon Tokio Hotel-konsert.

Alla: Det är ju löjligt!

Tom: Vi fick alltid tillåtelse att gå på konserter. Jag var nio år när jag gick på min första livekonsert och jag tycker att alla ska ha friheten att göra det.

Bill: Och det är knäppt av föräldrar att förbjuda något sådant, för fans kommer alltid att hitta en möjlighet att gå på konserten i alla fall.

Georg: Det bästa är att bara låta barnen vara fria i detta. De kan själva bestämma om de vill gå eller inte.

Tom: Vet du vad jag vill? Jag vill prata med föräldrarna till de här fansen om detta. Ge mig bara adresserna, jag löser problemet.

Gustav: Exakt, låt oss bara komma i kontakt. Vi fixar det.

Problem 4: Jag vill ha samma frisyr som Tom. Hur fixar jag det?

Georg: Åh, det är svårt!

Tom: Faktiskt så har han rätt. Jag har rätt mjukt hår själv och varje dag tar det mig mycket arbete att hålla det så. Jag måste vända på det varje dag och jag har en särskild spray för att hålla håret så här. Jag tänker inte säga vad som är i sprayen, men jag har jobbat på det i flera timmar i mitt eget labb. ;) Det är framställt särskilt för mig och det är fruktansvärt mycket jobb. Hur länge har jag haft det så här?

Georg: Bara lukta på det, så vet du det själv!

Tom: Jag tror det är 10 eller 11 år.

Problem 5: Jag får inte hänga upp Tokio Hotel-posters på väggarna.

Bill: Hela mitt rum var fullt av posters.

Tom: Det stämmer helt, han hade till och med posters på mig. Han bara tog foton på mig, lät förstora dem och hängde upp dem i hela rummet.

Bill: Äh, håll mun! Det är inte sant... Men jag tycker att alla bör ha varit fan av någon och det innebär också att du borde hänga upp posters på väggarna. Som förälder bör man bara låta barnen göra det. De har också varit fans en gång, eller hur? Jag tyckte alltid att det var toppen att lyssna på musiken av mina favoritband på mitt eget rum.

Tom: Tyckte? Han gör det fortfarande!

Problem 6: Var kan jag köpa så coola kläder som killarna i Tokio Hotel har?

Tom: Om du vill se ut som Georg, låt bara bli att tvätta håret under en månads tid så är det fixat.

Georg: Till exempel.

Tom: Och Bill? Så vill du väl inte se ut?

Bill: Jag köper alltid alla mina kläder i second hand-butiker, man kan verkligen hitta coola kläder där. Så mitt tips är att gå till sådana ställen om du vill ha min look.

Problem 7: Jag mår jättedåligt för att Gustav och Georg alltid får mindre uppmärksamhet än Tom och Bill.

Tom: Vet du varför? De pratar mindre och är lugnare än vad Bill och jag är. Men även om Gustav och Georg skulle prata mer, så skulle de inte kunna säga vad de menar. Har du någon gång hört dem prata tyska? Det är bara för hemskt. Deras engelska är katastrofal, men faktum är att deras tyska är lika dålig!

Bill: Georg och Gustav är bara mer avslappnade och ber aldrig om uppmärksamhet. Nu för tiden är vi bara vana vid det, det hör till.

Georg: Jag trivs bra med hur det är.

(det blir tyst en lång stund)

Bill: Han kan inte säga mer än så. :)

Gustav: Han valde vårt standardsvar: Jag trivs bra så här.

Problem 8: Jag vill verkligen prata med Tokio Hotel, men jag kan inte tyska.

Bill: Du kan prata engelska med oss. Nu för tiden kan vi prata lite engelska.

Tom: Vi vet precis tillräckligt mycket, faktiskt.

Bill: Men vi håller på att lära oss mer engelska. Vi ska åka mer till USA och England, så det kan vara bra att kunna språket bättre. Jag hoppas vi har lärt oss det snart.