Inte från denna värld

Han är älskad eller hatad, ingen är opåverkad av honom: Tokio Hotel sångaren Bill Kaulitz är på sin väg till att bli en global superstjärna. För första gången pratar den mognade musikern om bördan över kändisskapet, hans rädslor, längtan efter äkta kärlek - och presenterar sig själv i en helt ny stil.

Herr Kaulitz, du blev stjärna när du var 15 år och under 5 år hade du ständigt levt under enastående förhållanden. När du ser tillbaka, hur känner du?

Bill: De första åren var som ett känsloutbrott. Vi behövde inte gå till skolan mer eftersom det var belägrat hela tiden. Jag, så klart, tyckte så klart att det var bra. Vi kunde göra vad vi ville. Men det har också en annan sida. Jag minns att jag ville fira min 16-årsdag men istället var jag tvungen att ge några intervjuer. Det är svårt att klara av denna disciplin att anpassa sig till sådana saker, det var ansträngande.

För två år sedan tappade du din röst under en konsert och du behövde genomgå en operation. Nu är du på turné med ditt band Tokio Hotel och ni spelar 32 konsert i 19 länder. Hur stor är rädslan att det ska hända igen?

Bill: Jag bär alltid denna rädslan inom mig, det försvinner aldrig. Men jag har redan spelat några konserten sen dess. Det kommer funka.

Tänkte du då att du aldrig skulle kunna sjunga i framtiden?

Bill: Ibland ja. Hela mitt liv är baserat på min röst, det var därför det var en sådan hemsk tid. Jag satt ensam i mitt hotell i Berlin under tiden bandet väntade på att jag skulle återvända till Barcelona för att fortsätta turnén. Jag kunde inte ens prata. Jag kunde inte ens gå ut eftersom hela hotellet var omringat av paparizzis. Jag kände mig väldigt hjälplös. Turnén behövdes ställas in. Jag är glad att det är bakom mig nu.

Tokio Hotel var till en början förlöjligad till ett kortvarande tonårsband. Nu är ni på den bästa vägen för att bli globala superstjärnor. Är det en tillfredsställelse för dig, att du kunde visa kritikerna att de hade fel?

Bill: Jag är över detta nu. Det var viktigt för mig att bevisa att vi inte är en av dessa "en-hit-görare" när vårt andra album släpptes. Nu har vi klargjort detta.

Ni spelade i Paris framför en publik på 500.000 personer, efteråt fick du en inbjudan från presidenten. Vad känner du i sådana stunder?

Bill: Jag är väldigt, väldigt nervös inför konserter. Det klämmer i min hals, mitt hjärta slår fort och mina händer skakar. Sen när jag är på scenen är det som att alltid sker i trans. Efter konserten vet jag ofta inte vad jag gjorde på scenen. Rörelserna händer automatiskt.

Du är under ständig observation, också genom Paparazzis. Är detta en uppfyllelse eller en oförskämdhet för dig?

Bill: Jag kan inte leva med kändisskap och jag kan inte leva utan det. Det finns dagar då jag önskar jag kunde gå på gatan utan att bli sedd. Men vad ska jag göra? Bill Kaulitz som en kontorsarbetare, sitta framför datorer - jag skulle förfalla. Jag gör saker jag är bäst på. Stå på scenen och underhålla människor. Jag blir orolig när jag ser på TV och ser en pristävling där Tokio Hotel inte är nominerade. Jag vill vara på toppen. Det är min inre kraft. Det är vad som håller mig tillsammans.

Ditt band polariserar stor mängd. Man hatar eller älskar er...

Bill: ... Och det är så det ska vara. Det värsta som skulle kunna hända är att folk inte bryr sig om mig eller vad jag gör längre. Tokio Hotel ska framhäva starka känslor hos folk. Såklart kan jag klä på mig normalt på morgonen, inte sticka ut, men det är inte riktigt vad jag är.

Finns det bara en konstgjord Bill?

Bill: Det är inte så att jag är skrämd när jag tittar i spegeln på morgonen, men Bill som bär smink är mycket närmare mig. Men jag är inte heller bara en konstgjord karaktär, som många människor tror fortfarande. De som har försökt att titta på gamla bilder från min barndom kommer att se att jag alltid sprang omkring så här.

Du växte upp i en by med 700 invånare i närheten av Magdeburg med din tvillingbror Tom.

Bill: Min barndom var en lång kamp. Jag visste att genom att stiga in i skolbussen på morgonen, att hälften skulle skratta åt mig och den andra skulle förolämpa mig. Min bror Tom och jag kände oss som utlänningar på fel planet. Ibland var vår styvfar tvungen att ta oss från busshållplatsen med vår hund och ett basebollträ, så att vi inte skulle få stryk.

Sökte du denna provokation?

Bill: Självklart. Jag gjorde inte livet lätt för mig. Jag ville provocera dem. Jag gillade det när jag klev in i skolan på morgonen och när hälften av våra klasskamrater vände sig om. Jag vet att det låter en lite neurotiskt och sjukt, men det är hur det var. Jag kunde aldrig har levt med det faktum att alla gillar mig, eftersom jag växte upp med polariserande personer.

Överraskade hatet mot dig i början av din karriär?

Bill: När jag titta på vår gamla framföranden och videoklipp börjar jag undra. Vi var så unga och oskyldiga och hade dessa bebis-ansikten. Och så var det detta enorma hat mot oss. Det var inte bara en som kallade mig för "cigg". Idag finner jag det roande. Jag förstår att vissa människor hade detta uttryck, men att tidningarna fortfarande skriver om det här får mig att undra. Det kan tråka ut folk till döds.

Kanske händer det eftersom du aldrig har visat dig tillsammans med en tjej?

Bill: Ja, det är stora skillnaden i mitt liv. Jag har inte varit förälskad sedan jag var fjorton. Det är svårt för mig att lita på folk. Det låter kanske kliché, men jag letar efter en tjej som är som en själsfrände till mig. Jag är väldigt romantiskt och jag väntar faktiskt på den sanna kärleken i mitt liv. Men jag kan spy när tjejerna går fram till mig på en fest och frågar mig frågor som: "Hej, känner inte igen dig från någonstans. Är inte du musiker?". Det är ögonblick jag spänns upp - men ärligt talat så vet jag inte hur man börjar prata med mig utan att det händer.

Din tvillingbror Tom är lös när det gäller att hantera kvinnliga fans. Har du avundas på honom för det?

Bill: Så klart. Jag avundas alla som kan hantera sådana situationer med avslappnat. Då var Tom den som tog med sig en ny tjej efter varje efterfest, medan jag låg i min säng tillbaka i hotellet. Groupie-sex äcklar mig. Jag hatar det så mycket när tjejerna börjar irra omkring bara för att vara med på en bild i en tidning dagen efter. Tom är annorlunda när det gäller detta. Men ibland, när jag gillar en tjej, begär jag av honom att hålla kontakt med henne, att ringa och att fortsätta skriva korta meddelanden med henne. Vi vet allt om varandra.

Hur stor är rädslan för att en tjej ska sälja din historia till en av kvällspressarna?

Bill: Vi beräknar alltid denna möjlighet. Vi vet vad som kan hända, så vi formulerar alltid korta meddelanden som vi skickar till dem, på ett sätt, som vi kunde leva när de skulle sälja denna berättelse till kvällspressen. Det är bara hur det är.

Är det möjligt för dig att leva ett normalt liv i Tyskland?

Bill: För oss är Tyskland lite som ett stort Big-Brother-Hus. Människor kollar alltid på oss. Man kan hitta en artikel i nästan alla tidningar varje dag sen jag var 15. Vi fuller alltid upp skvallerpressen. Utomlands, är det annorlunda. Vi uppfattas som musiker där, inte som människor som man kan skvallra om.

Varför flyttar ni inte ifrån Tyskland, som många andra kändisar?

Bill: Jag gillar Tyskland. Där lever min familj och där är mitt hem. Det är där jag bor tillsammans med mina fyra hundar och Tom, i ett vackert hus med en stor fastighet. När jag stänger porten, kan jag vila. Jag skulle inte ha hjärta att vända ryggen mot Tyskland.

Vi har intrycket av att ni är mer älskade utomlands än här.

Bill: Det finns inte en enda person i Tyskland som skulle lyssna på vår musik utan att ha fördomar. Det var en gång en undersökning om TV, där de lät fotgängare lyssna på musik utan att veta vem det var ifrån. De flesta av dem var glada. Så snart de visste att det var Tokio Hotel gjorde de en grimas. Det säger allt!

För några månader sedan blev din bandkollega slagen med en ölflaska i huvudet. Är du rädd för mord?

Bill: Jag tror att detta kunde hända mig. Det fanns situationer på röda mattan då våra livvakter fick dra undan folk - som hade kamouflerade sig som fans - ur publiken, eftersom de stod där med en kniv i handen. Jag är också alltid spänd när jag går genom flygplatsen. Jag håller huvudet nedåt och andas tungt. Ibland kan jag titta mig själv utifrån och tänka: "Hej, Bill, slappna av!" Men det fungerar inte.

Hur spenderar du din fritid?

Bill: Förr i tiden åkte jag till klubbar då och då för att jag ville vara bland folk. Jag trodde att detta skulle fungera, men så fort jag klev in i klubben var jag tvungen att sitta i en av montrarna i hörnet och låta mig bli utstrirrad på av människor. De höll sina mobiler över hindren och tog bilder, som om de vore i en djurpark. Jag kan bara slappna av när jag är borta från allt detta. Jag var nyligen på Malediverna med Tom, men även där tog paparazzi bilder av oss.

Nyligen överraskade du oss som en modell under modeveckan i Milano. Hur kom ni fram till detta?

Bill: Det var en dröm som jag uppfyllde för mig själv. Redan vid sju års ålder köpte jag billiga T-shirts och jeans för att göra egna kläder av. När tiden kommer så kommer jag designa min egna kollektion, men jag vill göra det på riktigt och inte vid sidan om musiken.

Vad säger du om anklagelsen att du uppenbarligen är anorektier?

Bill: Det tråkar ut mig. Om folk ansträngde sig för att verkligen utreda, skulle detta inte vara ett ämne längre. Ta bara en titt på bilder av mig från fem år sedan eller titta på gamla bilder från min semester. Jag var tunn då, som jag är idag. Jag har alltid varit så här.

Din bror Tom säger att ni två rökte hasch och drack alkohol vid 13 års ålder. Hur nykter är du idag?

Bill: Eftersom jag är verkligen rädd för att förlora kontrollen, hade narkotika aldrig en chans att göra mig beroende. Jag försökte en massa saker i tidig ålder, vilket är anledningen till att jag kan låta det gå nu. Jag skulle aldrig kunna spela en konsert, då ha tagit något innan. Det är otänkbart!

Under bara 20 år har du träffat en massa andra kändisar. Vem imponerade mest?

Bill: Jay-Z överraskade oss genom att titta på en av våra konserter i LA. Sen gick vi ut och åt med honom. Det var trevligt, och Karl Lagerfeld imponerade också mig. Kanske det låter fånigt, men jag tror att jag kunde passa bra ihop med Britney Spears. Vi har på ett slags vis levt likadana liv de senaste åren och jag tror vi kan berätta mycket för varandra.

Är det sant att du är ett fan av Angela Merkel?

Bill: Ja, jag gillar Angela Merkel mycket. Tidigare har hon kritiserats, men jag måste säga att jag fortfarande litar på henne. Jag tror på henne.