Vad var det jag sa?!
Har bara en sak att säga: Vad var det jag sa! Just det, jag sa att ingen tidning i världen (förutom i Malaysia) är positiva när det gäller Tokio Hotel. Läs denna artikel som en svensk tidning skrivit om konserten i Globen.
Publik: Ca 6 000 personer.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Fansens outtröttlighet och ”Automatic”.
Sämst: Text och musik.
Fråga: Hur kan två enäggstvillingar vara så extremt olika?
Tokio Hotel har ett brinnande piano – men inga låtar
Kurvan över nya fall av stämbandsinflammationer bland flickor, 8–18 år, i Stockholms län pekar troligen spikrakt uppåt just nu.
Läkarräkningen kan skickas till Tyskland.
Globenområdet ser ut som en övergiven festivalcamping. Drivor av plastmuggar och liggunderlag är spåren efter de fans som väntat i kylan.
Med tanke på röran är det konstigt att läktarna inomhus gapar ganska tomma. Lokalen knappt är fylld till hälften, men det låter i alla fall som om stället är knökat.
Alla tjejer gallskriker redan när en ljuskille testar strålkastarna och slutar inte förrän två timmar senare.
Sätter hjärtan i brand
Orsakerna till skrikhysterin heter Bill och Tom Kaulitz, två tyska tvillingar som har satt unga hjärtan i brand med sitt bands melodiösa rock sen genombrottshiten ”Durch den monsun” släpptes i hemlandet 2005.
Stjärnan av de två, androgyne sångaren Bill som just utropats som stilikon av självaste Karl Lagerfeld, har klippt av sitt fjädriga emotroll-hår till förmån för ett överdimensionerat bakåtslick.
Tafflig tonårslyrik
I den nya frisyren och svarta skinnkläderna från DSquared2 ser han nästan exakt ut som Rihanna. Om Rihanna hade varit en tanig vit pojke från Sachsen-Anhalt vill säga.
Looken är okej. Den taffliga tonårslyriken med alienationstema, framförd med vän sång över Rammstein- och Scorpions-rock inte lika acceptabel.
Tokio Hotel bjuder visserligen på klädbyten, ett brinnande piano, konfetti och dubbla omgångar extranummer, men det är något som saknas. Några riktigt bra låtar till exempel.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Fansens outtröttlighet och ”Automatic”.
Sämst: Text och musik.
Fråga: Hur kan två enäggstvillingar vara så extremt olika?
Tokio Hotel har ett brinnande piano – men inga låtar
Kurvan över nya fall av stämbandsinflammationer bland flickor, 8–18 år, i Stockholms län pekar troligen spikrakt uppåt just nu.
Läkarräkningen kan skickas till Tyskland.
Globenområdet ser ut som en övergiven festivalcamping. Drivor av plastmuggar och liggunderlag är spåren efter de fans som väntat i kylan.
Med tanke på röran är det konstigt att läktarna inomhus gapar ganska tomma. Lokalen knappt är fylld till hälften, men det låter i alla fall som om stället är knökat.
Alla tjejer gallskriker redan när en ljuskille testar strålkastarna och slutar inte förrän två timmar senare.
Sätter hjärtan i brand
Orsakerna till skrikhysterin heter Bill och Tom Kaulitz, två tyska tvillingar som har satt unga hjärtan i brand med sitt bands melodiösa rock sen genombrottshiten ”Durch den monsun” släpptes i hemlandet 2005.
Stjärnan av de två, androgyne sångaren Bill som just utropats som stilikon av självaste Karl Lagerfeld, har klippt av sitt fjädriga emotroll-hår till förmån för ett överdimensionerat bakåtslick.
Tafflig tonårslyrik
I den nya frisyren och svarta skinnkläderna från DSquared2 ser han nästan exakt ut som Rihanna. Om Rihanna hade varit en tanig vit pojke från Sachsen-Anhalt vill säga.
Looken är okej. Den taffliga tonårslyriken med alienationstema, framförd med vän sång över Rammstein- och Scorpions-rock inte lika acceptabel.
Tokio Hotel bjuder visserligen på klädbyten, ett brinnande piano, konfetti och dubbla omgångar extranummer, men det är något som saknas. Några riktigt bra låtar till exempel.
Kommentarer
Trackback
