Jag har bestämt mej för att sluta blogga nu, jag hinner inte med det längre. Jag hinner knappt umgås med mina vänner, och det vill jag ju kunna göra! Jag tar inte bort bloggen ifall jag vill börja igen, för jag gillar Tokio Hotel lika mycket som innan, så det är inte det som är orsaken.

Nu ska jag göra i ordning min gerbils bur eftersom hon har gått bort. Så nu har jag bara min degu kvar. Ni får ha det bra så hörs vi kanske! Kram ♥

Hahaha, såå sant!

Jag vet inte om jag redan har laddat upp denna videon, men jag lägger i alla fall upp den nu.

Här kommer lite bilder från Comet, Tokio Hotel vann!

Jag ska till pappa i dag, och han har plockat undan modemet p.g.a. min bror. Så uppdateringen kommer kanske att vara kass under veckan eftersom jag inte kommer ha internet så ofta. Men jag hoppas kunna uppdatera så ofta som möjligt. Om inte annat så får jag göra det när jag är i skolan ;)

Snart ska jag iväg och titta på när min lillebror spelar fotboll. Jag vet inte när jag kommer hem, men jag hoppas att jag har internet då så att jag kan uppdatera.

Publik: Ca 6 000 personer. 
Längd: 90 minuter.
Bäst: Fansens outtröttlighet och ”Automatic”. 
Sämst: Text och musik. 
Fråga: Hur kan två enäggstvillingar vara så extremt olika?


Tokio Hotel har ett brinnande piano – men inga låtar
Kurvan över nya fall av stämbandsinflammationer bland flickor, 8–18 år, i Stockholms län pekar troligen spikrakt uppåt just nu. 

Läkarräkningen kan skickas till Tyskland.


Globenområdet ser ut som en övergiven festivalcamping. Drivor av plastmuggar och liggunderlag är spåren efter de fans som väntat i kylan. 

Med tanke på röran är det konstigt att läktarna inomhus gapar ganska tomma. Lokalen knappt är fylld till hälften, men det låter i alla fall som om stället är knökat. 

Alla tjejer gallskriker redan när en ljuskille testar strålkastarna och slutar inte förrän två timmar senare. 

Sätter hjärtan i brand
Orsakerna till skrikhysterin heter Bill och Tom Kaulitz, två tyska tvillingar som har satt unga hjärtan i brand med sitt bands melodiösa rock sen genombrottshiten ”Durch den monsun” släpptes i hemlandet 2005. 

Stjärnan av de två, androgyne sångaren Bill som just utropats som stilikon av självaste Karl Lagerfeld, har klippt av sitt fjädriga emotroll-hår till förmån för ett överdimensionerat bakåtslick. 

Tafflig tonårslyrik
I den nya frisyren och svarta skinnkläderna från DSquared2 ser han nästan exakt ut som Rihanna. Om Rihanna hade varit en tanig vit pojke från Sachsen-Anhalt vill säga. 

Looken är okej. Den taffliga tonårslyriken med alienationstema, framförd med vän sång över Rammstein- och Scorpions-rock inte lika acceptabel. 

Tokio Hotel bjuder visserligen på klädbyten, ett brinnande piano, konfetti och dubbla omgångar extranummer, men det är något som saknas. Några riktigt bra låtar till exempel.

Nu har jag kommit hem från skolan, har inte kunnat blogga tidigare idag eftersom när vi inte ha lektion var min dator inlåst i Emmys skåp eftersom mitt lås dampa sej idag.

Wir sehen vorm Fenster

QUESTION 1: Where are you (as this is email, feel free to lie if you are somewhere dull)? 
Tom: We are in Hamburg today (24th. of July). 

QUESTION 2: What are you doing (see question 1)? 
Bill: We're at a photo shoot for ID-Magazine. 

QUESTION 3: Tell us all about your new product? 
Bill: It's our first English album. It's a mixture of songs from our first and second German albums and the songs have been translated into English. Recording it was a very special experience especially for me. While the others had time off (all of them moaning), cause we didn't need to record the music again, I had to go into the studio and record the songs in English. I'm a perfectionist and I wanted the songs to sound like a native speaker would sing them and not like some German trying to sing in English. It took me some time but I'm really happy with the results. I'm very proud that we did the English album. 
Tom: There's one special thing about the UK-Version, we added two extra songs - "Live Every Second" and "Raise Your Hands". 

QUESTION 4: Are you looking forward to a future where computers can just read your brainwaves rather than expecting you to use a keypad? 
Bill: That would make life easy, wouldn't it?! 

QUESTION 5: What would you like to be wearing right now? 
Tom: What I'm wearing right now. 
All: Exactly. 

QUESTION 6: And what are you actually wearing? 
Georg: I'm wearing black jeans and a black T-Shirt with a skull. 
Tom: I'm wearing blue jeans, a blue XXL-T-Shirt and a blue cap. 
Gustav: Light blue jeans, red T-Shirt with black sculls all over the front and a black cap. 
Bill: A Red T-Shirt with David Bowie on the top, a dark blue jeans, red and black cowboy boots, leather-glam-belt with a scull, a white leather jacket. 

QUESTION 7: Why do you think Donald Duck wears a tunic but no trousers? 
Tom: Maybe it's because of his on-and-off-relationship with Daisy. Maybe he is tired of being treated badly by Daisy. But because he can't help it, the guy might just want to check on his chances with other ladies - or he just likes to show off. 

QUESTION 8: What musical training do you have? Do you play any interesting instruments? 
Gustav: I started to play drums when I was really little - about 5 years old. I used to act like I am playing drums everywhere - at the table, under the table, on the sofa - so my parents send me off to get proper lessons right away. 
Bill: I never had any singing lessons. 
Tom: My step-dad showed me some chords on the guitar - from that moment on I learned everything by practice. In my case it worked out - but when Georg is playing the bass, it still sounds like he never had any lessons at all. 
Georg: Very funny. I started to play the bass when I was about 11 or 12 and had lessons at music school. 

QUESTION 9: If you and your most musical mates all had your instruments in front of you right now, but were instructed to play a song, any song, right now without conferring, what would it be? 
Gustav: 'Break away'. 
Tom: 'Raise Your Hand'. 

QUESTION 10: Now be honest, did you cheat on question 9? 
Bill: No, these two songs are our most favorite live-songs. 

QUESTION 11: What was the last thing you posted on your own message board? 
Gustav: Don't forget the conference call. 
Bill: Call management! 
Georg: Buy eggs. 
Tom: The last written thing Georg wrote, which I read: And there was the problem - the girl was the girlfriend of our guitar player. 
Georg: Ohhhhh!

Inte från denna värld

Han är älskad eller hatad, ingen är opåverkad av honom: Tokio Hotel sångaren Bill Kaulitz är på sin väg till att bli en global superstjärna. För första gången pratar den mognade musikern om bördan över kändisskapet, hans rädslor, längtan efter äkta kärlek - och presenterar sig själv i en helt ny stil.

Herr Kaulitz, du blev stjärna när du var 15 år och under 5 år hade du ständigt levt under enastående förhållanden. När du ser tillbaka, hur känner du?

Bill: De första åren var som ett känsloutbrott. Vi behövde inte gå till skolan mer eftersom det var belägrat hela tiden. Jag, så klart, tyckte så klart att det var bra. Vi kunde göra vad vi ville. Men det har också en annan sida. Jag minns att jag ville fira min 16-årsdag men istället var jag tvungen att ge några intervjuer. Det är svårt att klara av denna disciplin att anpassa sig till sådana saker, det var ansträngande.

För två år sedan tappade du din röst under en konsert och du behövde genomgå en operation. Nu är du på turné med ditt band Tokio Hotel och ni spelar 32 konsert i 19 länder. Hur stor är rädslan att det ska hända igen?

Bill: Jag bär alltid denna rädslan inom mig, det försvinner aldrig. Men jag har redan spelat några konserten sen dess. Det kommer funka.

Tänkte du då att du aldrig skulle kunna sjunga i framtiden?

Bill: Ibland ja. Hela mitt liv är baserat på min röst, det var därför det var en sådan hemsk tid. Jag satt ensam i mitt hotell i Berlin under tiden bandet väntade på att jag skulle återvända till Barcelona för att fortsätta turnén. Jag kunde inte ens prata. Jag kunde inte ens gå ut eftersom hela hotellet var omringat av paparizzis. Jag kände mig väldigt hjälplös. Turnén behövdes ställas in. Jag är glad att det är bakom mig nu.

Tokio Hotel var till en början förlöjligad till ett kortvarande tonårsband. Nu är ni på den bästa vägen för att bli globala superstjärnor. Är det en tillfredsställelse för dig, att du kunde visa kritikerna att de hade fel?

Bill: Jag är över detta nu. Det var viktigt för mig att bevisa att vi inte är en av dessa "en-hit-görare" när vårt andra album släpptes. Nu har vi klargjort detta.

Ni spelade i Paris framför en publik på 500.000 personer, efteråt fick du en inbjudan från presidenten. Vad känner du i sådana stunder?

Bill: Jag är väldigt, väldigt nervös inför konserter. Det klämmer i min hals, mitt hjärta slår fort och mina händer skakar. Sen när jag är på scenen är det som att alltid sker i trans. Efter konserten vet jag ofta inte vad jag gjorde på scenen. Rörelserna händer automatiskt.

Du är under ständig observation, också genom Paparazzis. Är detta en uppfyllelse eller en oförskämdhet för dig?

Bill: Jag kan inte leva med kändisskap och jag kan inte leva utan det. Det finns dagar då jag önskar jag kunde gå på gatan utan att bli sedd. Men vad ska jag göra? Bill Kaulitz som en kontorsarbetare, sitta framför datorer - jag skulle förfalla. Jag gör saker jag är bäst på. Stå på scenen och underhålla människor. Jag blir orolig när jag ser på TV och ser en pristävling där Tokio Hotel inte är nominerade. Jag vill vara på toppen. Det är min inre kraft. Det är vad som håller mig tillsammans.

Ditt band polariserar stor mängd. Man hatar eller älskar er...

Bill: ... Och det är så det ska vara. Det värsta som skulle kunna hända är att folk inte bryr sig om mig eller vad jag gör längre. Tokio Hotel ska framhäva starka känslor hos folk. Såklart kan jag klä på mig normalt på morgonen, inte sticka ut, men det är inte riktigt vad jag är.

Finns det bara en konstgjord Bill?

Bill: Det är inte så att jag är skrämd när jag tittar i spegeln på morgonen, men Bill som bär smink är mycket närmare mig. Men jag är inte heller bara en konstgjord karaktär, som många människor tror fortfarande. De som har försökt att titta på gamla bilder från min barndom kommer att se att jag alltid sprang omkring så här.

Du växte upp i en by med 700 invånare i närheten av Magdeburg med din tvillingbror Tom.

Bill: Min barndom var en lång kamp. Jag visste att genom att stiga in i skolbussen på morgonen, att hälften skulle skratta åt mig och den andra skulle förolämpa mig. Min bror Tom och jag kände oss som utlänningar på fel planet. Ibland var vår styvfar tvungen att ta oss från busshållplatsen med vår hund och ett basebollträ, så att vi inte skulle få stryk.

Sökte du denna provokation?

Bill: Självklart. Jag gjorde inte livet lätt för mig. Jag ville provocera dem. Jag gillade det när jag klev in i skolan på morgonen och när hälften av våra klasskamrater vände sig om. Jag vet att det låter en lite neurotiskt och sjukt, men det är hur det var. Jag kunde aldrig har levt med det faktum att alla gillar mig, eftersom jag växte upp med polariserande personer.

Överraskade hatet mot dig i början av din karriär?

Bill: När jag titta på vår gamla framföranden och videoklipp börjar jag undra. Vi var så unga och oskyldiga och hade dessa bebis-ansikten. Och så var det detta enorma hat mot oss. Det var inte bara en som kallade mig för "cigg". Idag finner jag det roande. Jag förstår att vissa människor hade detta uttryck, men att tidningarna fortfarande skriver om det här får mig att undra. Det kan tråka ut folk till döds.

 

Kanske händer det eftersom du aldrig har visat dig tillsammans med en tjej?

Bill: Ja, det är stora skillnaden i mitt liv. Jag har inte varit förälskad sedan jag var fjorton. Det är svårt för mig att lita på folk. Det låter kanske kliché, men jag letar efter en tjej som är som en själsfrände till mig. Jag är väldigt romantiskt och jag väntar faktiskt på den sanna kärleken i mitt liv. Men jag kan spy när tjejerna går fram till mig på en fest och frågar mig frågor som: "Hej, känner inte igen dig från någonstans. Är inte du musiker?". Det är ögonblick jag spänns upp - men ärligt talat så vet jag inte hur man börjar prata med mig utan att det händer.

 

Din tvillingbror Tom är lös när det gäller att hantera kvinnliga fans. Har du avundas på honom för det?

Bill: Så klart. Jag avundas alla som kan hantera sådana situationer med avslappnat. Då var Tom den som tog med sig en ny tjej efter varje efterfest, medan jag låg i min säng tillbaka i hotellet. Groupie-sex äcklar mig. Jag hatar det så mycket när tjejerna börjar irra omkring bara för att vara med på en bild i en tidning dagen efter. Tom är annorlunda när det gäller detta. Men ibland, när jag gillar en tjej, begär jag av honom att hålla kontakt med henne, att ringa och att fortsätta skriva korta meddelanden med henne. Vi vet allt om varandra.

 

Hur stor är rädslan för att en tjej ska sälja din historia till en av kvällspressarna?

Bill: Vi beräknar alltid denna möjlighet. Vi vet vad som kan hända, så vi formulerar alltid korta meddelanden som vi skickar till dem, på ett sätt, som vi kunde leva när de skulle sälja denna berättelse till kvällspressen. Det är bara hur det är.

 

Är det möjligt för dig att leva ett normalt liv i Tyskland?

Bill: För oss är Tyskland lite som ett stort Big-Brother-Hus. Människor kollar alltid på oss. Man kan hitta en artikel i nästan alla tidningar varje dag sen jag var 15. Vi fuller alltid upp skvallerpressen. Utomlands, är det annorlunda. Vi uppfattas som musiker där, inte som människor som man kan skvallra om.

 

Varför flyttar ni inte ifrån Tyskland, som många andra kändisar?

Bill: Jag gillar Tyskland. Där lever min familj och där är mitt hem. Det är där jag bor tillsammans med mina fyra hundar och Tom, i ett vackert hus med en stor fastighet. När jag stänger porten, kan jag vila. Jag skulle inte ha hjärta att vända ryggen mot Tyskland.

 

Vi har intrycket av att ni är mer älskade utomlands än här.

Bill: Det finns inte en enda person i Tyskland som skulle lyssna på vår musik utan att ha fördomar. Det var en gång en undersökning om TV, där de lät fotgängare lyssna på musik utan att veta vem det var ifrån. De flesta av dem var glada. Så snart de visste att det var Tokio Hotel gjorde de en grimas. Det säger allt!

 

För några månader sedan blev din bandkollega slagen med en ölflaska i huvudet. Är du rädd för mord?

Bill: Jag tror att detta kunde hända mig. Det fanns situationer på röda mattan då våra livvakter fick dra undan folk - som hade kamouflerade sig som fans - ur publiken, eftersom de stod där med en kniv i handen. Jag är också alltid spänd när jag går genom flygplatsen. Jag håller huvudet nedåt och andas tungt. Ibland kan jag titta mig själv utifrån och tänka: "Hej, Bill, slappna av!" Men det fungerar inte.

 

Hur spenderar du din fritid?

Bill: Förr i tiden åkte jag till klubbar då och då för att jag ville vara bland folk. Jag trodde att detta skulle fungera, men så fort jag klev in i klubben var jag tvungen att sitta i en av montrarna i hörnet och låta mig bli utstrirrad på av människor. De höll sina mobiler över hindren och tog bilder, som om de vore i en djurpark. Jag kan bara slappna av när jag är borta från allt detta. Jag var nyligen på Malediverna med Tom, men även där tog paparazzi bilder av oss.

 

Nyligen överraskade du oss som en modell under modeveckan i Milano. Hur kom ni fram till detta?

Bill: Det var en dröm som jag uppfyllde för mig själv. Redan vid sju års ålder köpte jag billiga T-shirts och jeans för att göra egna kläder av. När tiden kommer så kommer jag designa min egna kollektion, men jag vill göra det på riktigt och inte vid sidan om musiken.

 

Vad säger du om anklagelsen att du uppenbarligen är anorektier?

Bill: Det tråkar ut mig. Om folk ansträngde sig för att verkligen utreda, skulle detta inte vara ett ämne längre. Ta bara en titt på bilder av mig från fem år sedan eller titta på gamla bilder från min semester. Jag var tunn då, som jag är idag. Jag har alltid varit så här.

 

Din bror Tom säger att ni två rökte hasch och drack alkohol vid 13 års ålder. Hur nykter är du idag?

Bill: Eftersom jag är verkligen rädd för att förlora kontrollen, hade narkotika aldrig en chans att göra mig beroende. Jag försökte en massa saker i tidig ålder, vilket är anledningen till att jag kan låta det gå nu. Jag skulle aldrig kunna spela en konsert, då ha tagit något innan. Det är otänkbart!

 

Under bara 20 år har du träffat en massa andra kändisar. Vem imponerade mest?

Bill: Jay-Z överraskade oss genom att titta på en av våra konserter i LA. Sen gick vi ut och åt med honom. Det var trevligt, och Karl Lagerfeld imponerade också mig. Kanske det låter fånigt, men jag tror att jag kunde passa bra ihop med Britney Spears. Vi har på ett slags vis levt likadana liv de senaste åren och jag tror vi kan berätta mycket för varandra.

 

Är det sant att du är ett fan av Angela Merkel?

Bill: Ja, jag gillar Angela Merkel mycket. Tidigare har hon kritiserats, men jag måste säga att jag fortfarande litar på henne. Jag tror på henne.

 

LONDON. Tokio Hotel-stjärnan överdoserade viagra och fick dras med erektion i två dygn. Gitarristen Tom Kaulitz, 20, i Tysklands populäraste pojkband, har erkänt hur han överdoserat potensmedicinen efter att ha köpt tabletter på svarta marknaden. Efter att ha svalt en stor mängd piller gick han runt med erektion i två dagar.

– Säljaren sa att jag borde testa dem. Så svalde jag en. Sedan tog jag några till. Antagligen för många. Dagen efter hade jag huvudvärk och såg suddigt. Den 60-åriga massösen som jag besökte dagen efter såg ut att vara smått förvirrad över mitt tillstånd, säger Tom Kaulitz enligt Sun.

Här hittar ni artikeln.

 

 

 

 

Här kommer del 10 av auf und davon.

 

 

 

"När jag vill veta vad Tom gjorde i går, går jag in på BILD.de"

Engelsk översättning av xX-Bills Mäuschen-Xx.

Svensk översättning av mej.

 

 

 

 

Läste nyss att de har skjutit upp premiären, den kommer att vara i juni nu.

 

Tokio Hotel: The 10 Key Elements of their Concert 
We saw them live on one of their shows in Germany and also in Madrid. Just as we expected, the band is brutal!!!

1. Effects
The boys spent a bundle ($). Fire, lights...a load of things for the show to be complete. 

2. Wardrobe
Bill's made us flip. A leather suit that lights up, jackets with spikes...he's gorgeous!!! 

3. Intensity
They ooze energy! The concert began with Noise and they did not stop making us jump, not for a moment. Our muscles are still feeling it!!! 

4. Collaboration
They get along great and it's noticeable. 
Bill and Tom danced together, Georg joked a lot with Bill...It's the upside to playing with friends, no? 

5. Friendliness
They have enough to give and give. Bill fed up with saying: "you are great and we love to be here." and we seeing you anywhere!!! 

Through German Lands...
Before seeing them in Madrid we had the pleasure of being with them in Oberhausen, Germany. Here they record their DVD's and we met with thousands of their fans anxious for hearing them, even 2 Spanish fans were there!!! Did you see the Kaulitz's doubles? 

6. Props
Bill came out riding an awesome motorcycle that drove us crazy! We also saw him with sunglasses, hat... 

7. Acoustic
Tom dared to play the piano while Bill sang Zoom. An awesome moment we'll not forget. 

8. Past
While they changed clothes, on the big screens a video was shown from when they were kids to now. They are so cute!  

9. Confidence
Is what they've gained as time passes by. They have always been good onstage, but now they are genuine machines!!! 

10. Talent
They have more than enough and they demonstrate it during the hour and a half long show. They sing and play amazingly, in addition, they have an incredible stage. 

Amazing Moments
- Bill's dance moves blew us away. Between the super tight outfit and how good he moves, we almost fainted!!! 
- Singing Zoom with the piano, the Kaulitz demonstrate how brave and talented they are. 
- The twins' dogs could not be left out of the visit to Spain. 

Bill Shines as a Model
Bill launches to earn dough another way. He is the new image of a German hotel chain. Apparently, the subway in Berlin is covered by pictures of his great bod... 

Why Bill, from Tokio Hotel, is called "Maki"?
The nickname was given by his grandmother and is because he liked McDonalds. He loves fast food and confesses he could never be vegetarian. Mmm....

 

Vet inte hur mycket av detta som är sant eftersom att Bill är vegetarian, och jag har hört att han kallades Mecky.

Här kommer del 8 av Auf und davon :)

Här kommer en artikel från tidningen The Malay Mail från Malaysia

DYNAMIC PERFORMERS: Tokio Hotel exuded pure energy on the stage and the fans felt every beat —

HAILING from the same country as Rammstein and the Scorpions, Tokio Hotel is in no hurry to compare themselves to these legends, citing a difference in music direction and appealing to different age groups.Parents who thought they would be having a relaxed Labour Day got it wrong when many of them had to chaperone their kids to watch Germany’s biggest band, ‘live’, at One Utama on May 1. 

Meeting the four-piece band right before the concert under the watchful eyes of two very huge and expressionless bodyguards, this writer initially thought it was going to be tough speaking to the band members. 

It turned out, however, the four are just regular boys (if you don’t take into account lead singer Bill Kaulitz’s androgynous fashion choices) who enjoy poking fun at each other and making music together while on the road. There are practically no secrets between them. 

“He’s messy, lazy, and always late,” said guitarist Tom Kaulitz, who also happens to be Bill’s twin, giving a sly look at bassist Georg Listing. Backing his brother up, Bill agrees with the statement with a cheeky grin. 

“That’s not true,” replied Listing, who later got his chance for revenge when asked how he would describe Bill. “Egoistic.” 

“That’s the wrong word for it,” laughs Bill. “Not,” replied Listing. 


While all three of them chattered away (especially Bill, who seem to fit in quite well as the perky lead singer) and replied our questions, drummer Gustav Schafer was quiet for most of the interview, although we were forewarned by the other three that he can be quite bitchy.“Careful what you ask, it may very well be your last question,” laughed Bill and Tom. 

Good-natured ribbing is very much a norm with the boys, and it shouldn’t have come as a surprise, really, especially since they have been together for 10 long years. 

Starting out with the name ‘Devilish’, Listing and Schafer (they were 14 and 13 respectively at the time) had known each other from music school. After both watched Bill and Tom perform a live show in 2001, they met up and formed another band together. 

In 2003, after Bill had gained publicity taking part in a children’s Star Search at the age of 13, the band changed their name to Tokio Hotel. The name came up because of their love for Tokyo (Tokio is the German spelling for the city) and because they are constantly touring and staying in hotels. 

While many may envy them for the opportunity of staying in nice hotels, there are times when the boys wished that they were at home instead. 

“Sometimes we feel like lying in our own beds and sometimes we get tired of the schedule. But at the end of the day, we are aware that this is our dream. We get to travel to far away places and we are always excited to meet fans,’ said Bill. 

Being in Asia alone is something that Tokio Hotel still finds hard to believe. They had never once thought that there were Tokio Hotel fans in the region. The boys of course, had underestimated their music and charm. 

Reminiscing their first gig in a small village in Germany in 2005, Tokio Hotel had been booked to perform at a small festival half a year before their first single was released. What they didn’t expect, was the huge success that followed. The venue, which was meant to accomodate at least 2,000 people, was suddenly packed with thouHotelsands of fans who flooded in to watch Tokio Hotel perform. 

“It was just crazy and out of control. No one expected so many fans. There was no way at all to reach the stage,“ said Bill. 

They could only stay in the car while the fans surrounded the vehicle and would not stop hitting it. Finally reaching the stage, things fell apart after they performed two songs. It was lucky that no one was hurt. 

On that note, the band also spoke about another close call they experienced back in 2008, during their ‘1000 Hotels’ European tour. Bill strained his voice after performing 43 concerts with no rest. The rest of the tour had to be cancelled when a cyst was found in his vocal chords. This placed a dark cloud on the band as they didn’t know what to do. 

“I was just sitting in my hotel room and couldn’t do anything. I could only watch while the fans cried. It was unexpected and one of the hardest moments the band had to go through. I was afraid I couldn’t sing anymore.” 

Lucky for Tokio Hotel and Malaysian fans, Bill recovered. Delivering a steady 14 songs on the night of the showcase, Tokio Hotel whipped fans into a frenzy. 

While the crowd was excited with opening acts Pop Shuvit and Bunkface’s performances, they were impatient for Tokio Hotel to be on stage. 

Starting at a late 9.15pm, the band delivered a great audio experience, which was good, as the media sitting at the back had trouble catching a glimpse of the stage with the many heads bobbing to the music in front of us. 

Bill’s vocals showed no signs of having been under a surgical knife before and delivered crowd favourites such as Automatic and World Behind My Wall. 

Taking the stage, it was a completely different persona that dominated, compared to the more playful/reserved (this would be Schafer) Tokio Hotel we had met earlier. It was pure energy on stage and the crowd could feel it. 

As fans sang along to every song, everyone was sorely aware that the one song they were waiting for had yet to be performed. When Tokio Hotel left the stage, the crowd chanted for the song they were dying to hear — Monsoon. The screams went up a notch as the band reappeared and gave us the German rendition of the song Durch Den Monsun. 

After one hour of jumping around on stage, Tokio Hotel finally retired for the night. While fans were left feeling sorry that it was over, the announcement that the band will soon be back in Malaysia for an MTV event brought their spirits up. 

This will definitely not be the last Malaysia has seen of Tokio Hotel.

The blinds are shut

It's always the same

I tried all the games that they play

But they made me insane

It's random

It means nothing to me

I'm writing down what I cannot see

Wanna wake up in a dream

I believe them, but will I ever know

The world behind my wall

Oh, the sun will shine like never before

One day I will be ready to go

See the world behind my wall

Are travelling through fragments of time

They're taking me to parts of my mind

That no one can find

I'm ready to crawl

On my knees to know it all

I'm ready to heal

I'm ready to feel

I believe them, but will I ever know

The world behind my wall

Oh, the sun will shine like never before

One day I will be ready to go

See the world behind my wall

See the world behind my wall

See the world behind my wall

I'm ready to crawl

On my knees to know it all

I'm ready to heal

I'm ready to feel

Take me there

Take me there

I believe them, but will I ever know

The world behind my wall