Nunstedt: "För att vara tydlig - mycket är skit"

Arenan är för stor, låtarna för svaga och showen för simpel. Men fenomenet Tokio Hotel lyckas ändå elda upp fansen på sitt första sverigebesök.

Tokio Hotel är förvisso emo, men de är också små gulliga goth-monster, vilket delvis förklarar att de kan räknas som kontinentens största pojkband. Trots att inga åldersgränser råder, trots att det är sportlov i Stockholm, gapar dock Globen tom när de tyska idolerna har sverigepremiär. Fansen på plats kunde dock inte bry sig mindre. De bara "Bah!". Och sen bara: "Iiiiiiiiiiiiiihhhh". Respekt. Jag hade också tackat publiken vid upprepade tillfällen om jag hetat Bill Kaulitz.

Tyvärr är unge Bill (20) bättre än sitt band. I ny frisyr och en kroppsnära outfit som skulle gjort läderbögen Dolph generad, är han en stjärna på annan nivå än övriga bandmedlemmar. Dessvärre har han inget vidare material att förvalta talangen med. Tokio Hotels hits går att räkna på vänsterfotens tår, och inte ens de tydligaste refrängerna är några självklara hits. Jag har hört mer attityd, melodier och pondus komma från Marilyn Mansons videobloggar. För att vara tydlig - mycket är skit.

Tokio Hotel räddar emellertid ansiktet med ett par refränger och flera snygga effekter. Entrén i en gotisk Death Star är fem getingar och det Rammstein-influerade pyrot som avfyras då och då är en fröjd. Som bäst när Bill framför den strippade balladen "Zoom into you" och flygeln fattar eld. Det är banalt, men publiken går bananer. Enkla trick. Men svårare behöver det inte vara.

Tokio Hotel
Globen, Stockholm
Publik: 5 500
Getingar: 2
Plus: När det blir pulserande gaydisco i "Dogs Unleashed". Med Bill i blinkande läderoverall.
Minus: Låtmaterialet är inte starkt nog för att tåla akustiska avskalningar som i "Humanoid".